Fredagen den 23/3-18

Jag vaknar av en blöt känsla på madressen. Det tar bara någon sekund innan jag förstår vad som har hänt. Klockan har precis slagit 03 och mitt vatten har gått! Med handen mellan benen går jag lungt ut mot toaletten och sätter mig där. Jag känner hur det kommer och kommer, mer och mer. Det tar ju inte slut? Jag som trodde det skulle komma lite och sen var det klart?

Min man vet inget än och han sover. Den här fredagen var en viktig dag för honom på jobbet och nu är det plötsligt bäbisdags istället, det har gått 37+3 veckor och det känns lite tidigt. -Hon vägde bara 1145g för två veckor sedan på tillväxt ulraljudet.. Jag får inget annat än hoppas på att hon växt på sig nu!

Jag går tillbaka in till rummet och sträcker armen över honom. Jag petar på honom.

– Mitt vatten har gått!
Han vänder sig mot mig o tittar på mig och säger (helt borta som han alltid är när man väcker honom såhär)
-öehh va?
– Mitt vatten har gått, gå upp!! säger jag då igen.

Han trodde jag skojade fick jag få höra nu i efterhand och var redo på att bli arg då,”jag väckte honom för ett skämt.”

Jag har inga verkar än men jag ringer ändå till förlossningen då min man förslog det. En halvtimme/timme in börjar verkarna komma igång och jag klockar dem på 30-40 sekunder varje 6-7 minuter. Jag ringer tillbaka till förlossningen vid sex och berättar att verkarna nu är klockade på ca 1 minut, var 5e minut och de ber mig komma in.

Klockan är 08.10, vi är på sjukhuset och jag har fått ett rum. Mitt rum! Min man och min svärmor är med. Nu ska sjuksköterskan kolla om jag är öppen något och alla får gå ut (mest för att det kändes konstigt för mig det hela). 2 centimeter, säger hon.
– oftast så brukar man vara hemma med verkarna du har nu, 2 centimeter kan man vara öppen i två veckor, säger hon. Jag skulle absolut inte åka hem, jag kände mig påläst och visste att, nej jag går ingenstans! Sjuksöterskan trodde inte att jag skulle föda förrens dagen därpå.

Hon kommer med något som ser ut som två tussar med en sladd som leder till en knapp på och placerar den strax ovanför rumpan. – Det ska hjälpa mot verkarna, säger hon (jo tack till en början gick det bra, senare var den jävligt useless kan jag säga). Klockan blir lunchtid och hon ber mig gå och äta för att sedan vara tillbaka vid 12.30.

Nu behöver jag stanna upp i korridoren för att ta verkar, andas djupt i matsalen och sakta gå tillbaka till mitt rum efter maten. Min sköterska säger hejdå och jag får två nya. Nu ber jag om att få dropp, det ska göra så att verkarna kommer igång mer och snabbar på processen hade jag hört så fram tills nu hade jag pratat om den några gånger. Nu äntligen, får jag den!

Och jääävlar nu går det undan, klockan är runt 13.30 och det gör ont ont ont. Jag andas igenom smärtan och tänker för mig själv ”jag kan inte skrika nu? Jag kan inte gråta nu? Om jag gör det redan så kommer jag aldrig klara det här” (till er kännedom var jag beredd på det allra värsta, så detta gick basiclly i mitt huvud från början till slut). Vi provar med lustgas och jag tar inte mer än ett eller två andetag innan jag inte längre vill ha mer. Jag var täppt i näsan och fick för mig att jag skulle bli snurrig och behöva spy om jag tog mer och det var ett BIG NONO. De som känner mig vet hur mycket jag spydde under graviditeten men idag ville jag verkligen inte spy! Nu är jag förresten öppen 4centimeter.

Nu frågar den nya sköterskan mig om jag vill ha epiduralen och jag berättar att jag tidigare har sagt att jag tycker att dom ska få avgöra åt mig. Hon rekommenderade det och sa att ”vi har en jätte duktig man här idag och det går super fort”. ”Epidural läkaren” kom och jag ska säga er något. DET GICK FAN INTE FORT, Tror han stoppade in sprutan fel till en början. Och nej jag rörde mig inte ur fläcken, upp med benen i fosterställning var det som gällde och så låg jag. Det var även då jag tog mina värsta verkar. Han var ju så förbannat seg så det är inte så konstigt… Efter en liten stund (tidsuppfattning tappade jag nog lite här) så hände det absolut magiska. Alla verkar bara poff! Försvann! Det var iallafall så det kändes. Jag hade plötsligt som mensvärk nu mellan mina ben och frågade sköterskan vart det kom ifrån. Har tydligen haft det hela tiden men enligt henne är det inget man känner förens verkarna vid magen och rumpan försvinner (efter epiduralen dåra).

-Då var det dags att kissa, säger sköterskan.
Här förstår jag inte riktigt till en början. Hon berättar att hon måste veta att jag kan kissa.

Ahapp okej, varför ska jag inte kunna kissa lixom… Jaja får väl gå och kissa då.

Tror ni inte jag satt där och inte kunde kissa? Jag till och med hade vattnet rinnandes på i handfatet (som jag typ alltid har), men nej! Dehär går fan inte. Jag kan inte kissa. Jag har glömt hur man kissar… Haha! Skämt åtsidor, men tydligen så kopplar inte hjärnan alltid men kroppen efter en epidural, så kan man inte kissa själv JA DÅ SKA DOM KISSA ÅT DIG. Och jag menar det jag skriver, du behöver bokstavligen få en kateter instoppad så ska kisset rinna ut av sig själv. Inget du kan kontrollera, utan det bara kommer lol! Slutpratat om det, nu går vi vidare.

Nu har jag alla här! Utöver de som redan är här har mamma nu kommit, min lilla syster är här och min äldsta syster kommer med massa gott och en present. Alla är sjukt taggade! Eftersom jag inte hade samma verkar nu som förut så kunde jag äta och få i mig något. Jag åt och familjen pratade. När jag ätit färdigt går min man ut och ska hämta kaffe, väl tillbaka så kommer sjuksköterskan in till rummet och säger att det nu är dags att igen se om jag öppnat mig något mer. Alla förutom min man får gå ut och dom ”gör sin grej”

(Klockan har någongång här slagit 16)

– 10cm! Det verkar som att vi får en bäbis idag, säger hon. Jag och mannen är lite chockade och vi tittar på varandra. Hur kunde det gå så fort? Ska vi få en bäbis nu? NU? 

Nu ska jag plötsligt börja krysta snart och ena sjuksköterskan går iväg en snabbis för att hämta en läkare. Ooooch så var vi igång! Vi (jag) hade bestämt sedan innan att mannen skulle stå vid mitt huvud vid krystningarna tills tjejen väl var ute. Så blev det alltså inte. Han stod där sköterskorna stod, mitt framför benen på mig. Men det var okej, och idag är jag glad för att ha gett honom det minnet. Han tyckte mest att det var coolt och inte alls att det var äckligt som han alltid trott det skulle vara. Jag krystade på i tydligen 20-25 minuter, när jag fick höra det i efterhand så blev jag rätt på chockad. För mig kändes det inte som att det hade varit i mer än 5 minuter. Jag tycker inte att krystverkarna skilde sig från vanliga verkar, kanske för att jag var lite domnad av epiduralen. Jag vet inte.

När jag väl tryckte på så kändes det konstigt och lite som att jag inte kunde ge mitt allt, det kändes lite som att jag inte kom någonstans. Tydligen gick allt som det skulle så där hade jag fel haha. Jag hade varit klar om att att jag ville att dom verkligen skulle säga till om NÄR jag ska börja krysta och EXAKT när jag skulle sluta. Lyssnar man ordentligt så slipper man sy. Så hade jag hört.

Som jag skrev tidigare, jag andades mig igenom det hela och tog det lugnt. Fortfarande tänker jag att jag inte kan börja skrika nu? Jag kan inte gråta än? Det var nog dom tankarna som gjorde att jag klarade mig så bra som jag gjorde! JAG TRODDE JU ATT JAG SKULLE DÖ!!! 

En krystning efter en annan och rätt som det var, ut kom hon och någon sekund senare låg hon där. Livs levande, på MITT bröst. Känslan var oslagbar och jag har nog aldrig varit så närvarande så att det känns overkligt som det gjorde då. Min andning var som att jag hade sprungit ett lopp och mina läppar skakade plötsligt. Jag låg där helt flåsande. Jag förstod inte riktigt. Det var som att jag inte någonsin hade förstått, förrens nu! I detta ögonblick blev allt så klart, jag är mamma! Jag är mamma till dig Dorina, och jag ska skydda dig. Och jag ska älska dig, och vi ska göra allt vi kan för att du ska ha det tryggt och må bra!

17.11 är klockan, och Dorina Elvira Syla är äntligen här med oss.

Två timmar skulle hon ligga på mitt bröst innan hon skulle få gå över till pappa, – det är för att hon är så liten, sa dem. Så där fick hon ligga, hon var så vaken man kune bli förresten. Två timmar senare vägde dem henne och det landade på 2290g.

Liten liten tjej, men vår helt perfekta lilla tjej!

❤️